Det var ett tag sedan jag skrev här. Det har hänt mycket. Jag sitter på en centralamerikansk pub och dricker öl, i bakgrunden hörs musik, mycket välkommet då jag inte har haft någon soundtrack till mina tankar på ett bra tag.
Ja, det har hänt mycket. Jag tycker inte längre att fiskar som flyger undan båten (precis med samma energi och rörelsemönster som sparvar undan en lastbil på landet) och pilar iväg tio, tjugo, trettio meter i stora flock över vattenytan är något märkvärdigt. Och inte heller att månen inte är parentesformad, utan mer ser ut som en mun som ler eller surar (alltså 90 graders lutning mot det vanliga) och det inte går att se om den har precis varit ny eller på väg till att försvinna. Inte heller att Stora Björn är upp och ner. Jag tycker dock fortfarande att mareld är våldsamt vackert, speciellt när motorn är igång och det är en becksvart molnig natt utanför kustsikte och glitter virvlar bakom propellern i en lång fet hypnotisk strimla, som om man flög genom rymden med ett slags stjärndriven kraft. Delfiner och valar är fortfarande fascinerande och ger mycket glädje, trots att man har sett ganska mycket av dom, close-up. Jag kan veva in meterstora fiskar utan att studsa runt, hög på adrenalin, i en hel dag efteråt. Jag kan ta enorma lastfartyg som ser ut att vara på kollisionskurs med mig, och fixa trånga tillägningar i vind och ström. Oplanerade avstickare till spännande öar är mer rutin än undantag, bad i varmt neonblått vatten under stekande sol är en rättighet, inte en lyx, och palmer med kokosnötter har nästan slutat locka fram komplexa tankegångar om hur man ska skörda dom utan att bryta nacken eller anstränga sig särskilt mycket.
Men mest så har jag lärt mig en hel del om kulturen. Seglarkultur i Sverige verkar bestå av antingen dyra och dryga brats med pappas pengar, eller hurtiga pensionärspar med välputsade små träbåtar och lunchpåsar med tunnbrödssmörgåsar. Lyckligtvis håller sig de förstnämnda mest till Stureplan och Sandhamn, och de sistnämnda mest till insjöar och kanaler. Men här, man ser så mycket mer.
Amerikanska och australiensiska par som seglar sin lite för stora båt och inte tänker på pengar (de har gjort det ordentligt förut istället; pensionsbesparingar gör så att de kan leva som kungar i Karibien eller någon annanstans). Metallbåtsseglande sura fransmän som klagar och inte kan ankra ordentligt, men klarar sig förvånansvärt långt. Svenskar som seglar med spädbarn och fastnar i tropikerna medans familjen bara ökar.
Katamaranseglare, havets motsvarighet till storvillamänniskor, som har splittrans ny gennaker, diskmaskin och micro och avancerad elektronik och designade överkast på sängar, boende som är lyxigare än många svenska fastlandshem. Lyxyachtsseglare, som jobbar åt någon snuskigt rik schejk och bara flyttar båten åt honom och får svinmycket betalt för att bara vara på båten och ha det bra. Och alla dessa charterbåtar. Han en kapten, hon en värdinna-kocka-städerska. Folk som har kommit på att de omöjligtvis kan ha råd med sin seglingsdröm om de inte samtidigt agerar hotell åt en massa främlingar. De vill leverera kvalitet, de sliter varje dag och anpassar sitt liv till sina gäster, och man undrar om de någonsin hinner njuta av sin seglats eller har tid att spendera alla sina intjänade pengar på något annat än upprustning av båten för nästa gästbatch.
Men sedan kommer vi till segmentet som jag mycket gärna vill belysa. De kallas för sea gypsies, eller boat bums, eller - lite mindre nedlåtande - långseglare på låg budget.
Dessa består av tre kategorier. Den första är moderna nomader. Det är folk som har seglat hela sitt liv. De trivs inte på fast land, de trivs inte med att jobba för att de inte finner det meningsfullt, de längtar efter vind, vågor, och ensamma ankringsbukter. Man ser dom direkt; de har leende, lyckliga ögon. De trivs, älskar varandra och sin båt, och råkar lägga flera varv runt planeten och kontinenterna, utan någon ansträngning alls. De är fulla av solskensminnen, kamratskap och en urklokhet.
Sedan finns de som är närmast beskrivningen "boat bums". Det är folk som gärna slipper både jobb (inte pga mening eller inte mening, utan endast för att de är lata) och lagar, som gillar att dricka sig fulla, helst redan till frukost, och nyttja alla möjliga substanser, och inte betala räkningar eller bry sig om personlig hygien. Om de hade stannat hemma, säg i Sverige, och hade levt som de vill, så hade de varit våra gamla hederliga lodisar. Det är svårt att bo på gatan i Sverige, det är ju kallt, och för att köpa och behålla en lya måste man ha en fast inkomst och en vilja att följa åtminstone minimalt med regler och lagar. Men om de köper en billig båt, och lyckas segla den söderut, så kan de ha ett hem precis där de vill ha det, inte betala hyra eller el eller vatten eller sophantering, och sedan glatt spendera sina få slantar på maja och öl och mindre etiska och moraliska sysselsättningar. Därute kan man gå runt i badshorts, eller rentav naken, och ingen bryr sig om din t-shirt är smutsig eller trasig eller smaklös, eller om du har rakat eller tvättat dig det senaste halvåret. Därute kostar mat ytterst lite, och vin och fulsprit och knark ännu mindre, och de sysslar faktiskt med något - de "seglar" ju, så de är inte arbetslösa förlorare, de får social status - en mycket högre än de egentligen förtjänar. De skrattar åt folk som jobbar, och tycker att de är väldigt kloka som har fixat till det så bra - sol, hav, tak över huvudet och en konstant fylla, allt för några kronor i månaden.
Sedan finns den tredje grupperingen. Det är statussökarna. Folk som gärna vill uppnå någonting och vara omtyckta för det. Oftast killar, de lägger alla sina slantar på den bästa båten de har råd med (vanligtvis en gammal och skruttig), och sedan ger sig av på en resa full av (helt onödiga, men förhoppningsvis i andras ögon åtminstone lite häftiga) strapatser. De har vanligtvis bråttom eftersom resan inte är målet; slutet av resan är det. "Jag har seglat jorden runt", "Jag har rundat Kap Horn", "Jag har klarat Atlanten tur och retur", det är det enda som spelar roll. De stannar aldrig någonstans och ser landet de reste till - kanske en eller två dagar på sin höjd, medan de väntar in dieselleveransen eller växellådereparationen eller pappersexercis eller vad som helst, och då ser de bara storgatan och lokala puben. De är inte intresserade av att ta in ställen de reser till - det är bara ett nödvändigt ont, de vill klara av sin resa så fort som möjligt. De äter konserver eller torrmat eller ungefär det som är billigast på reahyllan för tillfället, och har ett näringsintag som är sämre än teknologstudenter. Varför de gör så? Jo, det enda som räknas är prestationen. Chicks dig that. De kommer tillbaka hem och har något oändligt ballt, i deras ögon, att skryta om. De går in på en seglarpub någonstans på vägen med hakan högt upp i vädret, man ser dom direkt. De har minsann korsat det-och - och de är coolast i världen och alla ska få höra det - givet att de känner för att prata med de vanliga dödliga (och gör narr av sig själva genom att på ett högljutt och macho sätt skryta om sina häftiga och oslagbara Atlanten-äventyr för paret som seglat jorden runt tolv gånger men är för ödmjuka för att berätta om det). De vill ha uppmärksamhet, bekräftelse, de vill vara någon. Faktum är att det är en baggis att guppa runt i en båt i några år (det är toklätt att lära sig segla), men gemene man vet inte det. Så dessa män kommer hem, fulla av sig själva - men vad har de åstadkommit? Hur många länder har de verkligen sett? Hur många av dem som de pratade med blev de vänner med - eller är det mest missnöjt höjda ögonbryn de har lämnat i kölvattnet? Hur många lik har de klivit över för att få bekräftelse?
Jag har sett tillräckligt många såna typer för att äcklas av allt som kommer nära det. För mig är det viktigt att vara på det klara med varför man gör och inte gör saker. Ibland skäms jag över min vilja att segla vidare, långt, länge, för att jag ser att jag kan misstas för den där sista gruppen av seglare. Vilken grupp jag själv anser mig att tillhöra? Jag vet inte än. Jag vill bara njuta av livet, och uppleva en massa spännande ställen. Men jag vill inte samla troféer. Jag vill inte heller vara en lodis på en möglande båt, dricka billigaste lokalvinet litervis, och strunta i att tvätta mina kläder i månader. Och jag är starkt emot, är rentav rasande vid tanken på hur folk kan ens tänka sig att blanda segling och knark. Jag lämnade många världar när jag lämnade min första båt, världar som jag inte tillhörde, inte trivdes i, och har ingen förståelse för.
Så mycket har hänt. Det är ett år sedan jag seglade av. Ett halvår sedan jag köpte en egen båt och blev kapten. Vad som kommer härnäst, det kommer vi att se... Snart.
